Som en del av DUST:s forskning om att förbättra deltagandeprocesser har vi genomfört intervjuer med beslutsfattare som driver viktiga hållbarhetsomställningar. Den här veckan fokuserar vi på Groningen och två viktiga omställningspolicyer, Territorial Just Transition Fund (TJTP) och National Programma Groningen (NPG). Dessa samtal belyser de unika utmaningarna och möjligheterna med att nå och inkludera de minst engagerade samhällena (LEC) ur beslutsfattarnas perspektiv för att stödja samhällen i att forma sin framtid.
TJTP engagerar i första hand stora regionala aktörer som företag, näringslivsorganisationer, fackföreningar och utbildningsinstitutioner. Intervjupersonerna betonade dock att det saknas robusta deltagandemekanismer som direkt involverar medborgare eller specifika samhällen. Istället hanteras frågor som rör sårbara grupper som påverkas av omställningen indirekt genom förmedlande organisationer. Intervjupersonerna förklarade hur denna brist uppstod på grund av planens tekniska karaktär, i kombination med betydande tidspress från EU och nationell nivå för att snabbt utveckla planen. Trots dessa inledande brister intensifierades insatserna för att direkt engagera medborgarna under genomförandefasen. Till exempel introducerades en resefestival för att involvera samhällen utanför arbetsmarknaden, främja större inkludering och främja ett bredare deltagande i hållbarhetsinitiativ.
Däremot var NPG uttryckligen utformat för att engagera Groningens samhällen direkt och tillgodose deras sociala och känslomässiga behov genom att stärka deras röster och initiativ i hållbarhetsövergångar. Intervjupersoner noterade att NPG använder olika deltagande metoder som workshops, spelsessioner, hackathons och skolprogram, och anpassar sig till digitala plattformar under Covid-19 för att engagera sig med en bred publik. Samtidigt spelar lokala mötesplatser som stormarknader, torg och medborgarhus en viktig roll för engagemanget, vilket kompletteras med innovativa metoder i miljöer som gårdar och naturområden. I NPG prioriteras också ungdomars engagemang, eftersom man erkänner deras viktiga roll i att forma Groningens framtid och förankra hållbarhetstänkande i nästa generation.
I båda omställningspolicyerna noterar dock intervjupersonerna flera viktiga hinder för deltagande i hållbarhetsövergångar. En betydande utmaning för engagemanget är till exempel den djupt rotade misstron bland Groningens invånare mot nationella och provinsiella regeringar, som förvärrats av kontroversiella beslut om gasutvinning. Denna misstro ledde ofta till defensivitet och splittring, vilket hindrade lokalsamhället från att engagera sig i beslutsprocesserna. ”En viktig känsla som uttrycktes var en frustration över myndigheternas beslut. Många ansåg att direkt ekonomiskt stöd skulle vara mer effektivt än komplexa projekt”, säger en beslutsfattare och får medhåll av andra.
Avståndet utgjorde också en betydande utmaning för samhällsengagemanget i Groningens expansiva territorium. Avlägsna städer befann sig ofta i utkanten av deltagandet på grund av begränsade förbindelser med större städer. ”Om man vill gå till doktorn måste man åka bil i 30 minuter, och om man inte har bil får man åka buss i 45 minuter”, förklarade en av de intervjuade. Groningens stora geografiska utbredning innebar att endast ett fåtal städer gav tillräckligt stöd till invånare i avlägsna områden, vilket förvärrade känslan av isolering och utestängning från beslutsprocesser.
Resursfördelningen inom NPG innebar en dubbel utmaning, vilket framhölls av de intervjuade. Samtidigt som betydande resurser avsattes för medborgarengagemang hindrade begränsade ekonomiska resurser ibland en effektiv uppsökande verksamhet i samhället. ”Som ambassadör för regeringen ser jag den växande klyftan mellan de som har och de som inte har - i hälsa, välstånd och möjligheter”, konstaterade en beslutsfattare. Till exempel gynnade finansieringsprocessen ibland idéer från individer som var kopplade till organisationer som var redo att dra ekonomisk nytta av dem. I ett exempel som delades av en intervjuperson föreslog en styrelseledamot i ett museum framgångsrikt ett projekt inom ramen för NPG, medan idéer från vanliga medborgare mötte större hinder. Detta fenomen ledde ofta till att välkända personer, de så kallade ”vanliga misstänkta”, vars förslag hade större chans att få finansiering, lyftes fram. Det innebär att trots NPG:s ansträngningar att främja inkludering marginaliserades ofta utsatta stadsdelar, vilket vidmakthöll befintliga sociala ojämlikheter.
Intervjuerna i Groningen visar på både framsteg och pågående utmaningar när det gäller att involvera de minst engagerade samhällena (LEC) i hållbarhetsarbetet. Även om initiativ som TJTP och NPG gör framsteg för att bli mer inkluderande, finns det fortfarande betydande hinder som misstro från myndigheter, geografisk isolering och ojämlik resurstillgång. De innovativa strategier som används för att direkt involvera medborgarna ger dock en lovande glimt av en framtid där alla kan delta i att driva hållbarhetsarbetet framåt. När DUST fortsätter sitt arbete finns det hopp om att dessa insatser kommer att inspirera till ännu större inkludering och egenmakt i samhället. Håll ögonen öppna för ytterligare insikter och utveckling!